Coronatankar

Kan vi växa i motståndet?

Det kändes som om allt förändrades på en natt. Men så var det inte. Vi visste faktiskt, vi hade fått information, sett bilder, hört ANDRA prata om det men reagerat som det är vanligt att göra: Det DÄR gäller inte mig. Men det gjorde det faktiskt. Det gäller alla och vi måste förhålla oss. Det går inte att stoppa huvudet under armen och låtsas som om att ingenting har hänt.

Aldrig har jag väl varit så medveten om kundernas utandningsluft som nu. När en äldre kund andades rakt över mitt ansikte blev det tvärstopp i hjärnan för en stund.

Många gånger har jag svurit inombords över folk som kommer hur sjuka som helst och sätter sig i synundersökningsstolen. Nu har jag blivit tydligare (Tack C för det) och frågar vänligt:
– Känner du dig pigg och kry?

När jag får jakande svar säger jag:
– Vad bra. Det gör jag med. Välkommen in i synundersökningsrummet.

Några gånger har jag mött:
– Jag hostar men det är ingen fara. Det är säkert bara en vanlig förkylning.

Då bokar jag om. Det händer inte ofta, tack och lov för folk fattar mestadels. Men visst blir jag förvånad över den ovilja (måste vara det) att ta in verkligheten som vissa människor har. Jag blir förvånad över dem som fortfarande uttrycker skepsis och tycker att coronahotet är överdrivet. Jag blir irriterad och arg. Jag menar hur svårt ska det vara att ta in? En hel värld förändras inte p.g.a ett hugskott som är ofarligt. När de säger:
– Så allvarligt och farligt är det väl ändå inte, vill jag sjunka genom jorden av skamkänslor å deras räkning.

Det handlar inte om dig. Det handlar inte om mig. Det handlar om oss alla. Fatta bara. Fortsätt att tveka om du vill men för Gud skull följ råden får vi får från myndigheterna.

Lika glad blir jag över dem som håller avståndet vi ska hålla nu och frågar hur det går för oss i optikbutikerna, vi som kommer så nära våra kunder och patienter. En undrande kirurg som säkert hade fullt upp på sitt jobb gav oss i butiken en lektion i hur vi skulle tänka kring hygien och smittskydd. Det är omtänksamhet det.

Solidaritet är nästa ord som kommer till mig. Låt oss tänka på varandra och inte bara oss själva. Låt oss värna om dem som skulle klara en infektion sämre än oss! Låt oss solidariskt göra det som står i vår makt för att hindra spridningen av coronaviruset. Låt oss förnya betydelsen av ordet Solidaritet.

Vi som tagit in och fattat vidden, monterar skydd på biomikroskopet, undviker närhet så gott det går, tvättar händer, spritar och rengör. Händerna riktigt längtar efter feta handkrämen på kvällarna.

Jag undrar: Vad lär vi oss av det här? Det är hemskt, det är tufft, det förändrar så mycket. Vi har ingen aning om hur verkligheten kommer att se ut om några år eller ens om några månader. Kommer det något positivt ur det som händer nu?

Det jag märker tydligast är hur viktiga de mellanmänskliga relationerna blir. Vi bryr oss mycket mer om våra nära, våra äldre, till och med grannarna i trappan. Vi säger hej och ler mot varandra och frågar om vi ska hjälpa till med något, på avstånd förstås, men ändå. Vi sitter bokstavligen i samma båt och den är stor och guppar rejält på vågorna. Låt oss föra båten säkert i hamn, tillsammans.

Min skrivarcoach sedan många år, Sofia Sivertsdotter, säger så här i min kommande bok:
– Jag är av den fasta tron att djupa kriser så småningom kan bli till gåvor. Livet är som en väv. Det vi tror är dåligt för oss nu kan omvandlas och visa sig vara bra sen och vice versa. Människan söker ofta det bekväma och det lätta. Vi undviker smärtan och dövar oss. Ska vi välja en symbolisk kanelbulle eller en broccolibukett, det är frågan. Utan motstånd växer vi inte, säger Sofia.

Nog får vi motstånd så det räcker nu, alltid. Kunde vi så skulle vi vrida tillbaka klockan och göra annorlunda. Men nu är det så här. Tänk om det ger möjlighet att växa som människor och samhälle? Inte för att det är bra med Coronaspridning, lidandet och det ekonomiska fallet i dess spår men vad gott kan det komma ur det här?

Vad tror du?

ANKI PALM