Krönika: Nolltolerans mot tidstjuvar

Jag blev nyligen bjuden på flott baluns, och fick en trevlig frisörska till bordet. Hon har numera salong hemma på gården och saknar inte att hyra stol i närmaste stads centrumkärna. Någon annan vid bordet klagade högljutt över att han hade missat sin tandläkartid med fem minuter och fått boka om. Han menade att han har minsann fått vänta betydligt längre än så på tandläkaren ibland och att det är orimligt att vara så sträng med tiderna. Jag och frisörskan sneglade på varandra som för att säga “ska du eller jag förklara?”. De som inte förstår varför man ibland måste boka om vid förseningar, har oftast aldrig jobbat med tidbokningar på det sätt som vi gör. Förmodligen skulle de inte bli långlivade om de försökte.   

”Och när hon sa
nolltolerans, så menade
hon verkligen det. 
Den som bokat en tid
klockan tio och kom
två minuter över, fick 
boka en ny tid. Alla
som hade för vana att
komma för sent blev
väldigt förvånade över
att plötsligt stöta på
patrull.”

Jag är sällan stressad på jobbet men jag sitter hela dagarna med ett öga på klockan, och det är klart att det påverkar mig. Jag känner numera i kroppen när det är dags att komma vidare från anamnesen, och jag måste erkänna att jag ibland får ta ett djupt andetag när jag inser att en lång och omständlig utläggning som svar på en av mina frågor, hade kunnat ersättas med ett ja eller nej. Att jobba under ständig tidspress har fått konsekvensen att när jag är ledig så uppskattar jag att slippa tänka på klockan. ”När ska vi åka imorgon?” kan maken fråga dagen före en utflykt, maken som jobbar med deadlines månadsvis och inte minutnivå. ”Kan vi inte bara köra när vi är klara”, brukar jag svara. Och när jag ska besöka någon och de frågar när jag kommer att dyka upp, så brukar jag be att få ge en cirkatid med tillägget att jag skickar ett sms när jag kör hemifrån. 

Frisörskan gick ut hårt i diskussionen. Hon berättade att anledningen till att hon numera har salong hemma på gården, är att hon inte klarade stressen och den höga ljudnivån som det innebar att hyra en stol i stan. Men när hon började jobba hemifrån så insåg hon snabbt att ljudnivån var lätt att lösa, men stressen var svårare… eftersom folk inte kommer i tid. Jag avsätter gott om tid för varje kund just för att inte behöva stressa, berättade hon. Men vad hjälper det när folk kommer 10, 20 eller 30 minuter för sent? Så hon införde nolltolerans. Hon insåg själv att det var lite drastiskt, men hon menade att det var enda sättet om hon skulle klara att fortsätta utöva sitt yrke överhuvudtaget. Det fick helt enkelt bära eller brista. Och när hon sa nolltolerans, så menade hon verkligen det. Den som hade bokat en tid klockan tio och kom två minuter över, fick boka en ny tid. Alla som hade för vana att komma för sent blev väldigt förvånade över att plötsligt stöta på patrull. En del blev sura och någon enstaka blev fly förbannad så att schampoflaskorna flög. Men samtliga bokade nya tider (förutom hon som kastade schampo, hon blev portad på livstid), och när tre månader hade gått så kom ingen längre för sent. Det är som ett helt annat yrke när alla bokningar kommer i god tid, berättade frisörskan. Det finns marginaler för allt möjligt strul som kan uppstå och jag inte bara mår bättre, jag gör också ett bättre jobb och kunden får mer för sina pengar. Hon avslutade med att säga till mannen med tandläkartiden att hon tyckte att han skulle vara glad över att ha en seriös tandläkare som hellre bokar om än slarvar över något så viktigt som tänderna. Jag som hade druckit vin till både förrätten och varmrätten fick kämpa lite för att kväva impulsen att ställa mig upp och applådera.

Konkurrensen gör att väldigt få av oss har möjlighet att göra som frisörskan ovan och införa nolltolerans, även om vi skulle vilja. Folk kommer helt enkelt att fortsätta komma för sent till sina bokade tider så länge vi låter dem, och jag tar det med ro eftersom alternativet är att bli stressad och må dåligt. Men om jag får bli pensionär en dag så kommer jag nog att göra som Peter Fondas karaktär i Easy rider och lämna klockan bakom mig i gruset. 

Katarina Ek