In som en sol ut som en pannkaka

KRÖNIKA AV KATARINA EK

När jag var liten så blev det alltid lite konstig stämning när någon elev i skolan dök upp med glasögon på näsan för första gången. Alla stirrade och det brukade ta en stund för oss elever att liksom kollektivt avgöra om detta var något som personen skulle bli retad för, eller om glasögonen såg okej ut och skulle accepteras. För mig personligen var det aldrig något alternativ att reta någon för att den hade glasögon. Min starkt myopa mamma blev retad för sina glasögon när hon var barn, och jag visste redan på min första skoldag att jag skulle ligga oerhört risigt till om jag nånsin retade någon för hur den såg ut.

Idag är det annorlunda med glasögon bland barn. Senast igår fick jag trösta en 11-åring när jag inte hittade några brytningsfel. Hon kunde inte förstå varför hon hade sån otur när bägge hennes föräldrar, och alla hennes syskon, hade glasögon. Jag peppade och sa att ”nästa år, då kanske!” innan hon slokörat lommade iväg med sin mamma.

Jag är såklart väldigt tacksam över den här utvecklingen bland barnen, men ibland så blir jag påmind om att alla föräldrar tyvärr inte är med på tåget ännu. Jag minns en liten femåring i butiken, hon liksom hoppsa-
stegade in för äntligen skulle hon få glasögon! Föräldrarna var inte lika upphetsade men de hade recept med sig från ögonläkaren och gav lydigt samtycke enligt GDPR. När jag knappat in receptet så hade tjejen redan valt bågar, helt på egen hand. Två stycken i olika färger och hon lyste som en sol när jag bad henne att mannekänga för mig. Klappat och klart, tänkte jag och sökte efter godkännande i föräldrarnas blickar. Men nej, inget godkännande. Mamman ville bestämma en av bågarna. Javisst, sa jag och skrattade lite för jag trodde att hon skämtade. Lilltjejen fattade dock direkt och började storgråta. Jag kom slutligen in i matchen och sa att de bågar som flickan valt är ju jättebra, ska vi verkligen inte köra på dem? Nej, mamman ville bestämma en båge och valde en som såg ut som en vuxenbåge i miniatyr, ljusår från de som flickan själv hade valt. Och eftersom de skulle ha två par glasögon så skulle nu en av flickans bågar sållas bort. Jag är förvisso ingen expert på barn men hela situationen kändes så trist och onödig. Efter en stunds gråt och drama så valde flickan till slut bort en av sina favoriter, och jag beställde glasögonen. Hon hoppsastegade sig in i butiken, och hulkade sig ut.  

Ibland undrar jag hur detta glasögonmotstånd kunnat överleva in på 2000-talet, nedärvt från generation till generation. En optikerkompis till mig som numera gått i pension, berättade att när hon gick på dans i sin ungdom så blev man inte uppbjuden om man hade glasögon. Det var bara att välja om man ville se på när ens kompisar dansade, och faktiskt se dem, eller ta av sig glasögonen och själv få dansa i dimma. Jag funderar över om de där killarna som vägrade att bjuda upp en tjej med glasögon, idag är de där gubbarna som vägrar att ta på sig glasögon när de ska köra bil. Ni vet exakt vilka jag menar. Jag gjorde undersökning på distans häromveckan med hjälp av Marica, en av de briljanta kliniska assistenter som jobbar i Borlänge. Patienten hade blivit stoppad av polisen som sagt att han ser dåligt och måste gå till optikern. Och helt riktigt så nådde han inte upp till visuskravet för körkort utan glasögon, men med korrektion såg han som en hök. Problemet löst tänker alla som inser att de egentliga problemen uppstår när man inte blir godkänd med korrektion. Jag stålsatte mig för att förklara att han numera måste ha glasögon på sig om han vill vara laglig i trafiken, men hann inte ens prata till punkt innan han började protestera högljutt. Som han såg det så hade både polisen och jag fel, och han behöver inte alls glas-ögon när han kör bil. Förr så kunde jag lägga tid och energi på att resonera kring sånt här som om visusgränsen vore en tolkningsfråga, men de dagarna är förbi. Jag journalförde noga, avlägsnade mig från videosamtalet och lät diskussionen fortsätta däruppe i Borlänge. Utan mig.

Katarina Ek

Katarina Ek tog sin optikerexamen i Kalmar 2008 och arbetar som fristående konsult. Hon är helt ostörd av sin myopi och glömmer ofta att ta på sig sina glasögon, men älskar fina bågar och roliga tintar och har en pinsamt stor samling glasögon. På fritiden så sjunger hon i countryduon The Oaks och coverbandet Zebrakings.