Krönika: Halmgubbar förstör diskussionen

Jag går numera på stark medicin för att min bröstcancer ska hålla sig lugn så länge som möjligt. Medicinen är “ett riktigt rävgift” enligt min onkolog, och biverkningarna är många och omöjliga att ignorera. Men det är en effektiv behandling så jag äter lydigt ett piller varje morgon och försöker att se tabletterna som mina vänner, trots att de ställer till med en väldig oreda. 

En av biverkningarna är nedsatt kognitiv förmåga. Det påverkar mig inte särskilt mycket på jobbet (frukta ej kära uppdragsgivare) men det sätter stopp för mycket i mitt privatliv och jag kan numera inte skjuta från höften när det gäller att planera och utföra flerstegs-projekt. En tröst är att jag inte är ensam, och det finns utmärkta tekniker man kan lära sig för att komma runt nedsättningen. Min personliga coach Ingela har lärt mig flera av dem och de hjälper verkligen.

När man arbetar med en kognitiv nedsättning handlar mycket om att pinpointa, att sätta ord på, att speca upp och sätta på pränt. Ingela började med en massa frågor för att vi skulle kunna kartlägga min tillvaro och sikta in oss på vad jag behöver mer eller mindre av för att må bra. Hon frågade bl a vad som gör mig glad, vad som är guldkant på tillvaron för mig, vad som gör mig stressad osv och jag svarade på hennes frågor utan problem. Men sen tog det stopp när hon frågade vad som provocerar mig. Hon ville pinpointa vad som provocerar just mig, och det mest konstruktiva svaret är alltså inte något som provocerar folk i allmänhet. Jag bad att få återkomma. 

Ett par dagar senare slog det mig. Jag provoceras generellt inte av att andra människor har åsikter som skiljer sig från mina. Jag diskuterar gärna med den som står långt ifrån mig politiskt, och jag älskar att prata med människor som introducerar mig för helt nya perspektiv och berättar om vinklar som jag inte visste fanns. Att tycka olika är alltså inget laddat för mig generellt sett, och jag har vänner som knappt tycker som jag i en enda sakfråga. Men det finns en sak som får mig att se rött: halmgubbar. När folk drar fram en halmgubbe så är samtalet över för min del och jag har inget mer att säga. 

En diskussion som är fullproppad med halmgubbar, är den om assisterad refraktion. De trängs på bägge sidor om själva sakfrågan, och om halmgubbar vore bra på att sälja glasögon så kunde vi gått hem allihop. Min initiala nyfikenhet och lust att prata om assisterad refraktion har således dämpats rejält och i skrivande stund känner jag mest att det blir vad det blir. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om ett ämne när många i diskussionen främst bemöter åsikter och intentioner som ingen framfört. 

Men det finns ju de som sitter inne på ren information och klar statistik; de som arbetat med assisterad refraktion och faktiskt vet vad de pratar om istället för att gissa som vi andra. Min mamma har lärt mig att “frågan är fri så länge den är hövlig”, och jag mailar flitigt enligt den devisen. Jag skickar mail till alla möjliga som jag misstänker sitter inne på information om assisterad refraktion och ställer alla frågor jag har. Trots att ingen har någon skyldighet att berätta något för mig så får jag jättefina svar med de fakta jag suktar efter. Jag får dock inte svar på alla mina frågor, vilket väl är högst förväntat. Vilket företag berättar glatt sina framtidsplaner för kreti och pleti? Vilket företag delar ens alla hemligheter med samtliga anställda? Inget jag skulle känna mig trygg med att jobba för om jag ska vara ärlig.

Jag ser såklart, som de flesta optiker, utmaningar med detta nya arbetssätt. Det gäller att det finns optiker som vill jobba mer administrativt, och det gäller att de kliniska assistenterna inte inser att de gör sig oumbärliga och kräver lönelyft därefter. Men varje gång jag hör någon som vet lika lite som jag säga att assisterad refraktion är dödsstöten för hela optikeryrket, så undrar jag hur de kan vara så säkra på sin sak utan vare sig vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Katarina Ek  

Katarina Ek tog sin optikerexamen i Kalmar 2008 och arbetar som fristående konsult. Hon är helt ostörd av sin myopi och glömmer ofta att ta på sig sina glasögon, men älskar fina bågar och roliga tintar och har en pinsamt stor samling glasögon. På fritiden så sjunger hon i countryduon The Oaks och coverbandet Zebrakings.