Krönika: Anki Palm

Ta ett helhetsgrepp på optikerutbildningarna

När jag började arbeta som utbildningsassistent på IFO, Institutet för Optometri, i början av nittiotalet pratade många om vikten av utbildning inom optikerkåren. Historiskt sett hade optikeryrket länge varit ett hantverksyrke och nu utvecklades det mer och mer till att vara ett vård-
yrke. Kvalitetssäkringssystemet utvecklades och sjösattes och idag är det väl knappast någon som ifrågasätter att vi har ett system som säkerställer patientsäkerhet och hur vi professionellt ska utföra vårt arbete utifrån en miniminivå. Allt för patientens och kundens bästa! 

Optikerförbundet och andra branschaktörer är säkerligen eniga om att människor som söker vår hjälp ska få adekvat sådan. Det är lätt att enas kring det. Frågan är bara hur?  Här går meningarna isär. När jag får frågan av OPTIKs chefredaktör Micke Jaresand om att skriva en krönika om optikutbildning i Sverige tänker jag först: Vad finns att säga? När jag sedan läser kommentarerna i Optikforum på Facebook märker jag att det nog är precis tvärtom jag ska tänka. Diskussionsvågorna går höga när den projekterade YH-utbildningen Optik- och refraktionsspecialist med butiks- och säljkompetens i Vänersborg diskuteras, applåderas och ifrågasätts. Frågan som stöts och blöts är: Vill vi ha en kår av refraktionsspecialister som blir mellantinget mellan optikerassistent och optiker? 

Det vi kanske glömmer är att fråga oss själva varför vi arbetar som optiker, optikerassistenter och andra yrkesroller inom optikbransch och ögonhälsovård. Vilken roll har vi i samhället? Om vi på tittar våra olika yrkesroller från ett annat perspektiv än den egna yrkesprestigens blir det lättare att hitta lösningar. Vi finns till för dem som behöver vår ögon- och synhjälp. Inte tvärtom. 

När jag frågar Jonas Upphagen, vice vd och chef för klinisk utveckling på Eyeknow vad han tycker svarar han: 

– Jag vet inte vad jag ska säga förutom att det är en spännande utveckling vi ser. Optikbranschen kräver förkunskaper och jag ser det som oerhört positivt att vi får välutbildade optikerassistenter som har ett engagemang och vill stanna i branschen. Välutbildad personal behövs alltid. Jag ser det som nyckeln till framgång. 

– Med dagens instrument kan vi snabbt, enkelt och exakt mäta upp styrkorna utan den traditionella refraktionen i undersökningsrummet. Det ger dessutom mer tid för optikern att verkligen undersöka ögonen och tillämpa sina unika kunskaper där de gör mest nytta. 

– Jag som jobbat med nya EyeRefract förstår mycket väl att man inte behöver läsa tre år inom optometri för att kunna hantera den. Naturligtvis kräver den digitala refraktionen en grundkunskap inom optik & optometri, dels för att kunna svara på kundens frågor men också för att veta när resultaten indikerar behov av fördjupad undersökning. Här har branschens assistentutbildningar en viktig roll att fylla. Instrumenten och datasystemen blir dessutom bättre och vi får se vart AI (artificiell intelligens) tar oss i framtiden. De här instrumenten ersätter inte optikern på något vis utan ger istället oss optiker möjligheten att använda all kompetens som vi besitter där den bäst behövs.

Idag pratar vi om optikerbrist i Sverige. Planerna för den nya utbildningen i Vänersborg har kommit till ur den bristen. Som vanligt kan jag se både för- och nackdelar och håller både med och inte i det Jonas säger. Går jag till mig själv kommer jag förmodligen alltid vilja vända mig till någon som har både erfarenhet och mångårig utbildning, det vill säga  till en legitimerad optiker, gärna en yngre. Som ”gammeloptiker” är jag grymt imponerad av vad de har lärt sig och kan. Men bodde jag någonstans där optikerbristen var ett faktum kanske jag som patient och kund skulle låta en refraktionsspecialist göra refraktionen men vilja veta hur butiken löser mitt eventuella behov av ögonhälsoundersökning. Jag är optiker så jag vet vad jag kan förvänta mig. Frågan är hur det blir för gemene man? Hur ska hen kunna skilja på refraktionsspecialist och legitimerad optiker? Här behöver branschen vara tydlig. 

För mig skulle arbetet som refraktionsspecialist som träffar nya synbehövande enligt schema var fullständigt skrämmande. Men det är jag det. Kanske finns det optikintresserade människor som skulle älska att refraktionera och lämna över till oss legitimerade optiker när refraktionen inte räcker (vilket den ju sällan gör om vi ska vara ärliga). Men å andra sidan, tänk vad skönt att få slippa alla de där ”är det bättre så eller så” och direkt gå på problemlösning och ögonhälsovård. Det skulle förutsätta ett samarbete mellan refraktionsspecialist och optiker. Då är vi där igen: Optikerbristen, det var ju den som skulle lösas. Kanske skulle en pol av legitimerade optiker kunna serva flera refraktionsspecialister? Jag för resonemanget med mig själv och ni märker att det blir lite av ”å ena sidan si och andra sidan så”. Jag är säker på att det inte gäller bara mig. Hur tänker du? 

När jag som föreläsare på Yrkeshögskoleutbildningen Optikerassistent med säljkompetens och öga för stil i Uppsala får frågor från de studerande om lönenivåer, möjlighet till vidareutbildningar och andra utvecklingsmöjligheter har jag inga svar. De blir förvånade över att det inte finns någon organisation som för optikerassistenternas talan. Kanske är det dags att starta ett Optikerassistentförbund, eller vad säger ni optikerassistenter? 

När jag skriver detta är de studerande ute och praktiserar sex veckor på deras sista LIA, lärande i arbete. Det har varit förhållandevis lätt för dem att hitta praktikplatser. De flesta har dessutom redan fått erbjudande om arbete när de tar examen i början av sommaren. Behovet av välutbildade optikerassistenter är uppenbart. Det är därför extra roligt att se att OPTIK-mässan i augusti har fokus på optikerassistenternas utveckling med ett eget program för den yrkesgrupp som gör vårt arbete som optiker så drägligt.

Text Anki Palm  |  Foto Lina Börjesson