Kriser slår broar mellan gammalt och nytt

Kris leder till utveckling, säger de som forskat på ämnet. Fatta vad vi kommer utveckla nya synsätt och ta andra vägar när pandemin väl lugnat sig. Redan nu ser vi förändringar och annorlunda beteendemönster. Undrar vilka som kommer att bestå och vilka vi återgår till när vi får börja röra oss närmare varandra igen? Under första tiden av pandemin längtade jag tillbaka till det som varit. Jag kunde inte se vare sig mening eller mönster i det som hände men valet att stanna kvar i dåtiden fanns inte. Skeendet gick inte att förstå men efter ett tag blev krisen vardag, hur det ens var möjligt, men så blev det. Det är därför kriser gör ont. Vi förstår oss inte på dem men vi går igenom dem.

Text Anki Palm
Foto Malin Alm Berglund

Efter en tid vande vi oss (nå ja). Vissa blundar hårdare för verkligheten medan de flesta av oss tar den på allvar. Allt hemmavarande under dryga året som gått har givit en hel del utrymme för eftertanke och förundran: Tänk vad vi människor klarar av. Vi vill inte förändringen men adapterar ändå till den efter ett tag. Vi tvingas lita på att krisprocessen kommer att ta oss till ett nytt läge förhoppningsvis mer spännande och givande än det vi varit var tvungna att lämna. För är det inte det livet går ut på, ett steg i taget, oavsett om vi upplever kriser eller inte? Utvecklingen går bara så mycket snabbare när kriser slår till. I sådana lägen får vi en rejäl skjuts framåt om vi hittar riktningen i farten vill säga. Målet är svårt att se men rörelsen i krisvågorna går att parera och styra. Rädslan och oron är signaler för att vi måste ta oss till nya platser, utanför oss men också inom oss. Det går inte att hålla kvar det gamla hur mycket vi än försöker. I det läget vill jag vara med att påverka, i det lilla och i det stora. Jag blir både rädd, orolig och nyfiken på samma gång. Vad kommer att hända nu? Vilka steg måste jag ta för att övergången till nästa stadie ska bli så varsam och givande som möjligt?

Hur reagerar du? Hur vill du bete dig? Vem vill du vara? Vilka blir dina nästa steg? Vilka utvecklingsmöjligheter ser du? Vad behöver du för att det ska fungera på ett nytt sätt i ditt liv och på ditt arbete? Oavsett vilken kategori du tillhör, den som vill hålla kvar vid det gamla eller är nyfiken på det nya, eller både och, påverkar krisen dig, vare sig du vill eller inte. En del människor väljer att invänta förändringarna medan andra är med och skapar dem men ingen kommer undan dess verkningar. Det är krisens inneboende natur. När något försvinner, vad det än månde vara, ger det plats till något nytt. Det ger plats för förnyelse, för något fräscht och obrukat. Spännvidden mellan det gamla trygga invanda och det nya okända är stor. Och möjligheterna enorma om vi väljer att se dem, vill säga.

Det var som en kund sa i synundersökningsrummet häromdagen när hon berättade om sina svårigheter att komma in i gemenskapen bland sina nya arbetskamrater: 

    – Jag började arbeta som löneadministratör för ett år sedan på ett nytt ställe. Jag har knappt träffat mina arbetskamrater under det här året och jag har en ledande och kontrollerade funktion. Det är inte lätt att få nära relationer till mina arbetskamrater under sådana förutsättningarna. Jag känner mig utanför och söker nya jobb. Jag vill känna mig som en i gänget. Det gör jag inte nu.

Jag hörde hur hon led och hon berättade att hon skulle byta arbete så fort det bara var möjligt för att få vara med i en gemenskap och kunna vända sin personliga utveckling åt ett rätt håll. 

By the way…Visst märker ni också att synundersökningsstolen är som en psykologbrits? Orden forsar ur våra kunders munnar om allt annat än syn och ögon. Det är som att trycka på en knapp. Jag brukar låta dem prata på, dels för att det är intressant att höra om människors liv dels för att orden som kommer ger jag mig en uppfattning om vilken sorts ”synmänniskor” de är. Jag får en massa gratis information.

Åter till ämnet. Jag tror att anekdoten från synundersökningsrummet visar att känslan av delaktighet och tillhörighet är viktiga ingredienser för att företag ska lyckas både i och utanför optikbranschen, i pandemins efterdyningar. Viktiga frågor att ställa sig kommer att vara: Har företaget en vi-känsla för både ledning, anställda och kunder? Bryr vi oss om varandra? Hur mår den anställde på arbetsplatsen? Får hen vara med i beslutsgångarna? Hur fungerar ledningen internt och externt? Svaren på de här frågorna kommer att spegla företaget utåt och attrahera kunderna om de leder till samhörighet. Stämningar märks. Om företaget lyckas göra anställda och kunder delaktiga och skapa tillhörighet mår alla bra. Och försäljningen kommer att ge sig. Vi längtar inte bara efter att umgås, prata bort en stund utan vi är rejält shoppingsugna också. Lyft fram ”välkommen till oss”-känslan och du är hemma. Det tror jag, i alla fall. De som erbjuder den på både gamla och nya sätt kommer att vinna kundernas förtroende och ge glädje. Bästa sättet att få in pengar i kassan är äkta engagemang. I alla år har vi i branschen basunerat ut att vi är så himla bra på att hjälpa kunden. Kundnyttan kommer först och vi tar hand om dem, minsann. Vi lyssnar och löser problem. Men stämmer det? Låter vi kunden få ta den tid den behöver? Får vi till den där äkta relationen som leder till bra beslut för båda parter? Säkerligen många gånger men jag tror vi kan bli ännu bättre på det i det nya som är på väg in. Vad tror du? Vilka broar tro du behöver fällas ner och vilka ska byggas nya? 

Vi är svältfödda på sociala kontakter och less på att sitta på kammaren som på enskilda öar. (Ja, inte vi i butikerna då, vi får utan knot bära visir och munskydd och jobba nära kunderna, men många andra.) Vi vill hitta tillbaka till varandra. Inte undra på att pandemin fortsätter att sprida sig. Vi är sugna på att träffas som de sociala varelser vi är samtidigt som vi blir tillsagda att göra det vi har allra svårast att göra, hålla avstånd till varandra. Det är ingen lätt ekvation även om vi vet vad som är rätt att göra. Vi kan mantrat utantill, håll i, håll ut, håll undan. Och för Gud skull, tvätta händerna. 

Dagen när denna krönika skickas in till OPTIK-tidningen ska jag vara med på Klarsynts utvecklingsmöte, Klarsikt, online förstås, var annars? Vi kommer att diskutera och delge varandra vad vi tror döljer sig där borta runt vägkröken, i pandemidimman in i framtiden? Vad blir det nya normala? Inför mötet frågar jag Klarsynts vd Maria Rahmström vad hon anser behöver klarna och vilka steg vi behöver våga ta in i den nya optiktiden? 

Pandemin har verkat som en katalysator för den digitala transformationen. Det är en utveckling som sedan länge varit pågående men det senaste året har takten accelererat markant. Här finns enorma möjligheter om man väljer att vara öppen och se dem. I den bästa av världar hittar vi en optimal mix där det digitala kan stödja det fysiska och vice versa. Det gäller hur vi ser på online handel i förhållande till köp i butik, likväl som synundersökning online eller i butik, men också hur vi kommer att mötas framöver – jag är helt säker på att vi kommer att blanda mellan att ses fysiskt och digitalt, vilket jag personligen ser som en bra mix och ett beteende jag gärna behåller även när pandemin är över. 

Oavsett var, och på vilket sätt, vi möter kunden är vinnarna de som är tydliga med vad de erbjuder och kan inspirera och skapa värde. Värde för kunden kan vara ett lågt pris men det kan också vara ett noga utvalt sortiment av bågar, en synundersökning av en optiker som inte bara är engagerad och kunnig utan också personlig, vilket gör att kunden förblir lojal, eller en fantastisk service där kunden känner sig sedd och erbjuds det lilla extra såsom en kopp kaffe. 

Tack, Maria. Jag märker att vi tänker på liknande vis. Värde för kunden är nyckelorden. Vi ses på mötet online för vidare diskussion om den stund.

PS. I nästa krönika är det dags att intervjua  kreativa personer i branschen, kanske är det dig jag frågar ut? Ta kontakt med redaktionen om du vill berätta om din kreativa ådra utanför optiken.