Kompetens – färskvara som kräver träning

Jag vet inte hur det är för dig som läser men jag får emellanåt ett motstånd att lära mig nytt som jag inte är särskilt stolt över. Inte för att jag principiellt har något emot ny kunskap. Tvärtom. Jag brukar säga att jag gillar utveckling och kompetenshöjning men sedan när det kommer till kritan gör jag som vanligt. Känner du igen dig? Om inte, grattis, jag blir lite avundsjuk på dig. 

Text Anki Palm

Vetgirigheten finns där, nyfikenheten likaså men vardagsrutinen tar lätt över. Jag har lärt mig att utan att möta motståndet får vi ingen utveckling men ändå följer jag ganska ofta minsta motståndets lag. Det är lättast så. Men ack så tråkigt, därför tar jag mig i kragen ibland och skärper mig. 

I somras erbjöd Göran Skjöld en utbildning i samsynsproblematik för oss som är verksamma inom Klarsynt. På ett pedagogiskt sätt repeterade han grunderna från utbildningen och la till ett system som gör det lättare att hitta patienter med samsynsproblem som kan få hjälp av samsynsträning på datorn. 

Vi som tog utbildningen online fick några åtråvärda poäng och kunde sätta igång direkt. Gjorde jag det? Nix, men steg för steg börjar jag nu under hösten att komma in i tänket och märker att mina kunder uppskattar det jag gör för att hjälpa dem. Göran finns bakom och hejar på med push och stöd per e-mail. Jag har inget att klaga på. Jag får höra av mig utan att skämmas när jag inte ser hela bilden. 

Kan motståndet kan vara en generationsfråga? Nu hör jag till de där äldre optikerna som jag minns att jag tyckte var tröga när jag var ung optiker. Speciellt påminns jag om en kollega som knappt visste vad en flipper var än mindre konvergensträning. Det var inget han tyckte var nödvändigt att lära sig. Han hade klarat sig bra hittills och skulle snart gå i pension så vad skulle det vara bra för. Vill jag vara så? Nej, lika lite som att jag vill få högt blodtryck och ålderskrämpor vill jag känna att jag inte hänger med på jobbet. Den optometriska toppformen är som vilken träning som helst och något som måste underhållas. 

Jag tar kontakt med Göran och ber honom berätta om sig själv. Jag undrar hur han gör för att hålla sig motiverad. Vad är det som driver honom? Men först frågar jag honom varför han blev optiker och ber honom berätta om sitt optikerliv. Han svar kommer som ett rinnande vatten:

 – Jag blev optiker av en slump. Hade egentligen tänkt att bli jägmästare. Efter militärtjänsten som jägarplutonchef i Kiruna 1973, behövde jag något att göra före studier, och då erbjöd pappa, som var optiker, att jag kunde hjälpa till i butiken, säger Göran. 

– Jag trivdes bra med det och pappa hade hört att det fanns en utbildning på högskolenivå i Kongsberg i Norge. Jag sökte, och kom in som förste svensk på den norska utbildningen. Jag tog examen 1976, och återvände 1977 för kontaktlinsutbildning. Under utbildningen blev jag intresserad av undersökning av barn och av samsynsproblematik, vilket ledde till att jag gjorde ett examensarbete om just detta, tillsammans med min klasskamrat Jon Thoresen. Jon är känd som utbildare för många optiker även i Sverige.

– Efter slutförd norsk optikerutbildning, tog jag senare examen som MSc in Clinical Optometry 2007, vid Pennsylvania College of Optometry (SALUS/PCO). I utbildningen ingick ett forskningsprojekt som jag gjorde tillsammans med tre norska kolleger. Titeln på vårt projekt var “Strength of association between intraocular pressure and ISNT-rule outcomes in different age groups”. Med min examen fick jag behörighet för diagnostiska läkemedel i Norge 2008, och senare i Sverige 2016. 2009 blev jag Fellow of American Academy of Optometry (FAAO).

Jag gapar och ber Göran hålla upp en stund. Hur mycket har han hunnit med i sitt optikerliv? Och fortfarande är han engagerad. Innan jag får svaret på vad det är som driver honom fortsätter han berätta att även dottern gått i hans fotspår och om hur företaget han startade med sin bror har utvecklats: 

– Tillsammans med min dotter Alexandra och Gustav Brinkby, som båda har en MSc i Clinical Optometry från SALUS/PCO, och professor Yuanji Cheng, Malmö Universitet, har jag publicerat en artikel i Optometry and Visual Performance, med titeln ”Binocular Measurements in a Nonselected Group of Nonstrabismic Patients 8 – 35 Years Old, in Sweden” (OVP, Vol 6, Feb 2018). Jag har även deltagit som utbildare vid Linnéuniversitetet under flera år, och då föreläst om orto-keratologi, undersökning av ögats bakre segment, gonioskopi och ögats sjukdomar.

Han fortsätter att berätta:

 – Min bror Stefan och jag startade 2002 en specialiserad optikermottagning, Skjöld & Skjöld tillsammans. Företaget har sedan dess utvecklats och heter numera Skjöld/Skjöld & Grönvall. Min dotter Alexandra tog över min del av företaget 2016, efter att ha arbetat 5 år på en ögonmottagning i Stavanger i Norge. Jag är numera verksam i mitt företag HB Sekon. I HB Sekon ger jag utbildning i bland annat samsynsproblematik, och har även en agentur för det webbbaserade datorprogrammet HTS2, som används av många optiker i Sverige och många andra länder, för att behandla samsynsproblem. HTS2 är ett system som är enkelt att använda både för ordinatör och patienten, som tränar hemma på dator eller läsplatta. Träningsresultatet övervakas direkt i programmet, vilket möjliggör ökad compliance jämfört med traditionell samsynsträning i hemmet. Mer information om HTS2 finns på www.hbsekon.se.  

– Under 2019 var jag ansvarig för Optikerförbundets Glaukomprojekt i Region Skåne. Ett projekt som lett fram till ett konkret förslag från Optikerförbundet med titeln ”Utnyttja optometrister som primärinstans för att skapa ökad tillgänglighet inom ögonvården i Region Skåne”.

Det är inte utan att jag sitter lite mållös efter att ha hört allt Göran har gjort. Jag tycker att jag hunnit med en del men där ligger jag i lä men det är ingen idé att jämföra sig. Det jag tar med mig är att det inte verkar så dumt att ha en personlig optometrisk tränare. Göran har haft löpande kontakt med sin studiekamrat Jon Thoresen och nu erbjuder han själv kolleger att föra stafettpinnen vidare som mentor. 

Jag påminner honom om att jag är nyfiken på hans drivkraft. Jag har fått veta allt han gjort men nu jag vill veta hemligheten bakom hans engagemang. Vilket är hans VARFÖR? Vad är det som gjort att han lyckats hålla den optometriska toppformen i så många år? 

– Vid grundutbildningen blev jag tidigt intresserad av den kliniska och vetenskapliga delen av optikeryrket. Optometrin är fascinerande genom att man träffar och undersöker ett stort antal personer, där de flesta är friska, medan vissa uppvisar tecken på något onormalt tillstånd, och som kan behöva remitteras vidare till nästa nivå i sjukvården. Just detta gjorde att jag tidigt insåg vikten av optometristen som primär instans i ögonsjukvården. 

– Inom optometrin är det precis som i andra yrken, att ju mer man läser, desto mer inser man att man har kvar att lära sig. Det har alltid drivit mig att gå vidare. Som optiker/optometrist kommer man dagligen i kontakt med tillstånd och frågeställningar där man har behov av att läsa på för att bättre förstå det nästa gång man kommer i kontakt med samma sak. Det har gjort att jag alltid läst mycket för att förkovra mig. Alternativet att inte göra det, med ursäkten att det alltid gått bra hittills, har aldrig varit ett alternativ för mig. Det kanske är ett utslag av medfödd drivkraft, säger Göran lite lagom ödmjukt. 

Det är spännande att höra hans dedikation. Det märks att han är mån om yrkets utveckling. Jag får mig en tankeställare, vill jag sakta ner på mitt eget upplopp som yrkesutövande eller ta ny fart i mina egna erfarenheter som optiker i snart 42 år, hålla ögonen öppna för nya rön och sedan sprinta in i mål? 

Hur tänker du som läser?