Krönika av Katarina Ek: Av med skygglapparna
När jag gick på gymnasiet så fick vår klass besök en dag av en kille som representerade Unga Uppfinnare. Han berättade om hur man tar fram prototyper och registrerar patent på uppfinningar, och jag lyssnade med stort intresse eftersom min morfar var lite av en uppfinnarjocke och jag inbillar mig att jag har ärvt en viss påhittighet från honom. När sen killen skulle visa en av sina egna uppfinningar, en smör-kniv, så var jag dock mest förbryllad. Jag förstod hur den skulle användas men jag förstod inte behovet. Jag räckte upp handen. ”Men”, sa jag, ”vad är det för fel på en vanlig smörkniv?” Han vände sig då mot mig med mord i blicken, pekade på mig och utbrast ”DU! Det är såna som DU som hindrar utvecklingen!” och sen följde en lång harang om hur världens alla bakåtsträvare och nejsägare hindrar utvecklingen. Jag fattade redan då vid min relativt späda ålder att det där utbrottet nog inte hade så mycket med mig att göra, men helt fel hade han inte. Jag är inte den som kommer på eller ens efterlyser alternativ till något som funkar. Don’t fix it if it ain’t broken, liksom!
Det är en helt annan sak när jag står inför ett problem som måste lösas. Då åker skygglapparna av och jag är beredd att testa det mesta. Så när Specsavers hörde av sig och frågade om jag var intresserad av att testa att göra synundersökningar på distans så tackade jag ja på stående fot, trots att jag inte överhuvudtaget begrep hur det hela skulle gå till. Som optiker så kändes det overkligt att jag skulle sitta i en annan stad än patienten, men optikerbristen är ett så stort problem på så många håll i landet att jag är helt med på att vi måste prova och utvärdera alla möjligheter. Strax innan Specsavers hörde av sig så hade jag dessutom skickat en patient akut till ögonmottagningen. Jag hade alltså avbrutit undersökningen och sagt till patienten att du måste träffa en läkare, NU. Då hade patienten väntat på att få tid hos en optiker i sex veckor, och när ögonläkaren snällt nog hörde av sig redan dagen efter för att berätta att de lyckats rädda ögat så var lättnaden stor. Men hur många patienter får inte den vård de behöver, för att vi optiker är för få?
Att komma igång med undersökningar på distans var odramatiskt och okomplicerat. Jag insåg snabbt att det konstigaste för mig är inte att jobba på distans, utan att jag helt plötsligt har en kollega som befinner sig i själva undersökningsrummet med patienten. Mina nya arbetskamrater är säljare som valt att förkovra sig och utbilda sig till kliniska assistenter. De är mina händer och hjälper mig att se genom olika kameror, och vi klarar oss inte utan varandra. Efter alla år som ensamseglare i rummet så är dessa assistenter en frisk fläkt och en hel del dråpliga situationer uppstår med detta nya arbetssätt. Det roligaste hittills är nog när en assistent noggrannt justerade foroptern och försäkrade sig om att patienten satt bekvämt. Inget svar från patienten. ”Det är viktigt att du inte sitter och spänner dig utan att du sitter bekvämt så att du kan koncentrera dig” förtydligar assistenten. Fortfarande inget svar från patienten. Assistenten säger då patientens namn, varvid patienten förvirrat säger ”jag trodde att du pratade med optikern!”
En del optiker är starkt kritiska till detta arbetssätt, nästan aggressiva. Jag läser på sociala medier kommentarer som ”assistenter har inte i undersökningsrummet att göra!” och jag tänker cyniskt att de är säkert välkomna in när det är dags att tömma papperkorgen. Men jag tar kritiken med ro. Jag har i skrivande stund jobbat 57 dagar i nästan 20 olika städer och patienterna, ni vet de som är huvudpersonerna här, trivs med konceptet och det räcker för mig.
Blir undersökningen lika bra som om jag varit i rummet? Givetvis inte, frågan är absurd. Vi gör detta för att jag inte kan vara i rummet, inte som ett självändamål. Billigt är det såklart inte heller att patienten sysselsätter två personer istället för en. Frågan vi bör ställa oss är ifall en undersökning på distans är bättre än att patienten får vänta fyra, fem, sex veckor på en ledig tid? Jag säger tveklöst ja.
Katarina Ek